Anywhere Is Paradise

Har åkt skidor (lite snowboard) sedan jag var liten, 4 år om inte ännu tidigare. Pappa ÄLSKAR att åka skidor så varje år v 8 har hela familjen och delar av släkten styrt kosan mot kallare breddgrader. Och innan har jag inte riktigt förstått grejen med det, kallt i luften, man blir svettig, röd. Varje lift uppför en brant backe är att utmana ödet och därmed döden. Men man har sett glad ut och åkt ändå. Genom åren har det dessutom blivit min återkommande mardröm, jag åker nedför en svart backe och kan inte stanna när jag inser att ett stup ligger lite längre fram. Men på senare år har jag överkommit rädslan och insett att jag börjar bli lite för gammal och erfaren för att mesa mig och vara rädd. För faktum är att jag faktiskt blivit ganska bra. Svarta backar är inga problem, och vafan, skulle där dyka upp ett stup så får jag väl bygga en fallskärm av mina enorma skidglasögon på vägen ner!
Nu längtar jag som bara den, och planerar till och med att dra iväg på två skidsemestrar kommande år.

Skogsrunda i granskogen. 3 meter snö, det är OMÖJLIGT att bromsa, kul. Ramlar man så faller man åtminstonde jäkligt mjukt. Såvida man inte siktar in sig på en gran, det har hänt..


Notera att jag åker balänges gott folk..